Dancing Lady

Dancing Lady, 1933, var ett försök från MGM att efterapa Warners succéer med 42nd Steet och Footlight Parade, men filmen har ingen Busby Berkley och musikalsekvenserna är i bästa fall ointressanta. När de är som sämst flyger Joan Crawford och Fred Astaire iväg på en flygande matta och landar i bayerskt ölfest och det är lite svårt att hålla sig för skratt…

Dancing Lady kan inte riktigt tävla med de stora showmusikalerna helt enkelt för att musikalnumren är usla. Den har som tur är andra kvalitéer; Clark Gable är fantastiskt butter, Frenchot Tone slänger ur sig med sammetsröst löften han inte tänker hålla (tänk att bli lovad något av någon med sådan röst) och Joan Crawford ser lika kåt ut som hon alltid gör i sina filmer före Mildred Pierce. Mer än så kan man väl inte begära av en film?

Dessutom är det Fred Astaires debutfilm.

Les Amours d’Astrée et de Céladon

Eric Rohmers nya film handlar om fåraherdar i 500-talets Gallien. Astrea och Celadon är förälskade i varandra, men tack vare ett missförstånd tror Astrea att Celadon är otrogen mot henne, varpå han hoppar i sjön. Hon tror han är död, men han räddas av några sköna nymfer, varpå intriger följer när han försöker vinna tillbaka hennes kärlek.

Jag har väntat i fyra år på den här filmen, ända sen Rohmers förra, den fantastiska Triple Agent. Filmen baseras på en fransk roman från 1600-talet, som verkar ha fått stort genomslag och som jag gärna skulle läsa. Den verkar passande för Rohmer att filma, men nu kan jag inte säga mer än att jag är besviken. Trots att den har alla ingredienser som man kan vänta sig av en Rohmer-film (motsättning mellan fysisk och andlig kärlek, missförstånd och slumpens spel) är den styltig, platt och banal. Med andra ord lever den upp till nidbilden av Rohmer.

Det är inte första gången Rohmer gör en extremt stiliserad film i historisk miljö, det mest närliggande exemplet och den film som påminner mest om den här är väl Perceval le Gallois från 1978. Den lyckas ändå rätt bra med vad den förutsätter sig. I den här faller det bara platt och den enda behållningen av filmen är att den har fina naturbilder, schyssta kostymer och snygga unga skådisar.

Allt jag kan säga är att om man ska försöka närma sig Rohmer så ska man inte börja med den här filmen utan nån helt annan, förmodligen är väl det bästa valet klassikern Ma nuit chez Maud från 1969. Rohmer har, om jag ska fortsätta på auteur-spåret, en fingertoppskänsla för mänsklig interaktion en förmåga att gestalta begär och moraliska problem som ofta träffar close to home, så jag hoppas verkligen inte att någon blir avtänd av den här texten, det är inte alls min mening.

För övrigt kan jag starkt rekommendera dubbelavsnittet av det franska programmet Cinéma, de notre temps som heter Eric Rohmer - Preuves à l’appui (Eric Rohmer - In his own defense). Det är en tvåtimmarsintervju där en tjackad Rohmer pratar på som ett upphetsat barn om sina influenser och de tekniker han använder medan en alltmer livstrött Jean Douchet försöker få en syl i vädret. Det är helt enkelt en njutning att se.

Les Amours d’Astrée et de Céladon finns släppt på DVD, liksom intervjufilmen med Rohmer. Kan dock krävas lite trixande för att hitta dem.

In the Realms of the Unreal

Hösten 2003 var jag på Magasin 3 och såg deras Henry Darger-utställning. Henry Darger var en vaktmästare från Chicago som efter sin död blev känd för The Realms of the Unreal, ett 19.000 sidor långt illustererad berättelse om sju systrar, Vivianflickorna. Utställningen lämnade mig något splittrad, inte helt förvånande med tanke på att The Realms of the Unreal är väldigt splittrad. Dargers fantastisk färglagda bilder innehåller så mycket våld mot unga (penisförsedda) kvinnorkroppar samtidigt som texten högtidligt hyllar deras skönhet och ungdomliga mod. Våldet har hela tiden en sexuell underton som gör den än mer obehaglig och jag har sen dess haft svårt att helt och hållet släppa taget om Darger.

För några veckor sedan hittade jag en film om honom, In the Realms of the Unreal av Jessica Yu. Trots Dakota Fannings berättarröst, överraskade filmen mig positivt. Istället för att berätta den något bisarra historien om Henry Darger, och den är bisarr, har Yu valt att utgå från The Realms of the Unreal. Berättelsen står i fokus och den har levandegjorts genom animation av Dargers illustrationer och Darger är mannen i periferin, som den skapande gud han verkar ha uppfattat sig själv som.

Filmen tar inte upp våldet mot flickorna särskilt mycket och det fick mig undra lite på om jag missuppfattade något under utställningen, men det kan ju lika gärna ha varit Magasin 3 som valde att fokusera på det…

Helt klart värt att kika på i alla fall.

Die Elf Teufel

Gårdagens derby visade att fotboll inte ens behöver vara bra för att vara spännande. Vilket naturligtvis betyder att folk får för sig att de ska göra filmer om sporten. Om ni sett några vet att ni att det inte brukar bli så bra resultat.

Fotbollsfilmen kan delas in tre subgenrer; spelar-genren, supporter-genren och huligan-genren. De två senare känns ofta bara ointressanta, de hade lika gärna kunnat handla om vilken sport som helst. Visst, Fever Pitch är småcharmig, men den amerikanska remaken handlar om baseboll vilket säkert funkar lika bra. Huliganfilmer har nästan gjort det till en princip att inte innehålla fotboll så där finns det inte mycket att hämta egentligen. Kvar är då de filmer som handlar om fotbollsspelare.

Filmer om fotbollsspelare brukar inte heller vara bra. Det som brukar få dem på fall, förutom taskigt manus och sånt, är deras matchsekvenser. De är långsamma, förvirrande och framstår för alla som någonsin spelat fotboll (vilket är större delen av mänskligheten) som enbart idiotiska. Problemet är delvis att fotbollen är en lagsport och det är svårt att kombinera det med en hjältens dramaturgi, vilket leder till att hjälten springer med boll och möts av max tre spelare på vägen på målet. Var de andra 18 spelarna befinner sig vet bara regissören.

Roligare blir det då när man enbart fokuserar på hjälten som i Fußball wie noch nie där sex kameror filmar enbart George Best under en match. Det blir rätt långa sekvenser där han bara står på sin kant och hänger. Inte så action. Även den gjordes det en remake på, Zidane, un portrait du 21e siècle. Det roliga med den filmen är att Zidane i slutet av matchen blir utvisad. Undrar vad de filmar då…

I alla fall. En film har jag sett där de spelar fotboll som på riktigt. Die Elf Teufel från 1927. Som det syns på bilden ovan har de lyckats visa att det finns fler spelare på plan än filmens hjälte Tommy. Dessutom är tempot högt, förmodligen högre än vad tempot var i 20-talsfotbollen, med rena rama MTV-klippningen. Detta är verkligen den enda film där fotbollens fysiska skönhet kommer till sin rätt.

Spännande handling har den också. Tommy är det fattiga arbetarklasslaget “Lindas” stora stjärna. Ägaren till stadens rika lag ser honom ösa in mål och försöker värva honom med pengar och fallna kvinnor. Filmen är regisserad av Carl Boese och Zoltan Korda som senare åkte till England och tillsammans med sin bror (som var gift med den extremt hete Merle Oberon) hade en rätt lyckad karriär där. Tommy spelas av Gustav Fröhlich, Metropolis hjälte och nedan kan ni se motståndarlagets onde kapten.

Tackla inte denna man.

/Danial

Lördagskväll och söndagsmorgon

Artur är så jävla arg hela tiden. Han hatar sina chefer, sina medarbetare och de flesta människor han råkar stöta på. Han slavar på fabrik, räknandes minuterna. Han längtar ut. Därute kan han dricka öl och stöta på brudar och ingen kan säga åt honom vad han ska göra. Större ambitioner än så har han inte. Hans enda mål i livet är inte låta “djävlarna mala ner honom”.

Karel Reiszs brittiska arbetarklass skiljer sig från den gängse skildringen. Här är den oorganiserade arbetaren i fokus. Fackföreningen är fienden för den tror sig veta vad som är bäst för en. Det existerar ingen solidaritet mellan arbetarna. Artur bryr sig bara om sig själv. Han vill ha det så lugnt som möjligt på jobbet och han vill ha så mycket betalt för det som möjligt och alla som är i vägen är föremål för hans hat och förakt. Om han bara tog lite bättre hand om sig själv skulle han vara kapitalets våta dröm.

Just som sådan är Artur rolig att jämföra med Elio Petris Lulu i Arbetarklassen kommer till paradiset. Lulus furiositet överstiger nog till med Arturs. Lulu är så arg så han tuggar fradga där han står framför sin maskin och hans hat gör honom till en förlängning av maskinen. Han är chefernas våta dröm. Skillnaden är att Lulu förändras, han blir, verkligen på gott och ont, en medveten arbetare. Artur däremot kommer aldrig att förändras. Han kommer att vandra bort mot solnedgången och villan han är på väg att köpa, skrikandes om att ingen djävel kommer att mala ner honom, omedveten om att de redan gjort det.

Lördagskväll och söndagsmorgon visas på Cinemateket i Göteborg 12/4 och i Stockholm 19 + 23/4.

 /Danial

Det perfekta mordet

 

 

Från dåtidens publika avrättningar till dagens mysmord i Midsomer så fortsätter mord att fascinera oss. Men hur ser egentligen det perfekta mordet ut? På nätet finns mängder av uppslag på hur man kan dribbla bort polisen då man planerar det perfekta mordet, någon föreslår att man ska se till att samla ihop sperma från runkbås och kladda ner offret med vilket kanske inte känns så väldigt raffinerat…

 

Men det gäller att inte avslöja för mycket om sina mordiska does and dont’s. I september förra året dömde polsk domstol författaren Krystian Bala till 25 års fängelse för mordet på sin ex-frus älskare, affärsmannen Dariusz Janiszewski. Sju år tidigare hittades Janiszewski mördad vid floden Oder i Polen. Polisen kunde varken hitta motiv eller mördare. Av en slump kom det in ett anonymt tips till utredarna som uppmanades att läsa Balas thriller Amok som kom ut 2003. Boken visade sig vara en makaber trofé över mordet på Janiszewski som räckte som bevis för att fälla Bala. Denna makabra historia lyfter verkligen deckargenren till en helt ny nivå.

 

Mitt personliga favorittema vad gäller det perfekta mordet är “byta mord”-genren med Patricia Highsmiths mäterverk Strangers on a Train (Främlingar på tåg) som stilbildande. Det finns även böckerna Mitt mord är ditt av Nicholas Blake och Kära Agnes av Håkan Nesser mfl. Inom filmgenren är det Alfred Hitchcocks filmatisering av Highsmiths mästerverk som stannar i minnet. Filmen har bivit en referenspunkt inom samtidskulturen och refereras till i många filmer, bl.a Woody Allens Matchpoint från 2005. 

 

Alfred Hitchcock blev stormförtjust när han läste Highsmiths bok och köpte omgående filmrättigheterna. Raymond Chandler började skriva om boken till filmmanus men hamnade i bråk med Hitchcock och det blev istället Hitch själv och Ben Hetch som slutförde manusarbetet.

 

Stranges on a Train hade filmpremiär 1951 och är ett helt superb film, estetiskt såväl som dramaturgiskt. Historien är genial i all sin enkelhet med två främlingar som möts på ett tåg, grabben hela dan Guy Haines (Fraley Granger) och den bestialiske psykopat-narcissiten Bruno Anthony (Robert Walker). På tåget börjar Bruno gå loss och prata sig varm om hur man skulle begå det perfekta mordet genom att helt sonika “byta” mord med varandra.

 

Walkers minutiösa minspel, stalkerstilen och hans psykopatiska narcissism får mig att resa ragg. Han är helt fantastisk! Dessvärre avled Walker bara några månader efter filmpremiären då han blandade alkohol med utskrivna droger från läkaren. Men vilken sista rollpresentation! Det här är psykopaten som nummer ett i mitt tycke! Ni får gärna höra av er till mig om ni har andra att nominera till tidernas bästa filmpsykopat.

 

Filmen finns i två varianter, en brittisk och en amerikansk. Den brittiske varianten ska enligt utsago innehålla mer av homoerotik mellan Bruno och Guy. Avslutningsvis vill jag bara säga som i trailern till filmen:

 

“You will talk to your friends about this movie. But you will never again talk so strangers on a train.”

 

Guy Haines ((Fraley Granger) och Bruno Anthony (Robert Walker) möts på tåget.

 

/Lotta

Beau travail

Jag har sett Beau Travail. Nu vill jag ta värvning i Främlingslegionen och åka till afrikas horns saltstränder. Jag måste erkänna att jag är hopplöst efter när det gäller Claire Denis, jag har varken sett Chocolat och Nénette et Boni. Något jag känner måste åtgärdas så snart som möjligt efter att ha sett Beau Travail. För mycket bättre än så här blir det inte.

I filmen sitter en före detta främlingslegionär i Paris och tänker tillbaka på tiden i Djibouti där han och hans kompanivänner övade på att döda snabbt och smärtfritt, där de drack te i solen, där de promenerade runt och tittade på beslöjade flickor, där de simmade i Agnés Godards ömsom blå, ömsom gröna hav, där de finkalibererade sina kroppar med fysiska övningar som ständigt hotade övergå till homosexuella lekar och där de lyssnade på eurodisco på nattklubbarna.

Det hela är förträffligt vackert och sorgligt och gripande och meningslöst och fint.

/Danial

Stieg Trenter

1987 kom tre filmer baserade på Stieg Trenters deckarböcker från 40-talet. De handlar om stekaren och fotografen Harry Friberg (spelad av Örjan Ramberg) som glider runt i överklassmiljöer och löser brott tillsammans med sin polare polisintendent Vesper Johnson (spelad av Stig Grybe). I Idag röd, Lysande landning och Träff i helfigur tar de sig an ett gäng mer eller mindre intressanta mordgåtor samt njuter av mat och goda cigarrer, allt i en behaglig 40-talig Stockholmsmiljö.

Filmerna är hyggliga pastischer på 40- och 50-talets svenska pusseldeckare, en genre som kanske främst representerades av Arne Mattson (som Stieg Trenter även skrev ett manus för, Det kom en gäst från 1947) när det begav sig. Karaktärerna är lövtunna, storyn, oftast långsökt och full av hål, samt skådespelet stiliserat och schablonartat. Precis som det ska vara när man ska försöka flirta med lågbudget-noir och whodunnits. Den stora behållningen är att de på ett bra sätt lyckats återskapa en känsla av 40-tal genom kackig studiomiljö och bitvis genomusla biroller. Studiokänslan bryts av enstaka utescener där Stockholm faktiskt är rätt fint, men de lever inte alls upp till den levande Stockholmsskildring som finns i Trenter-böckerna.

Varför det bara kom de här tre filmerna (eller snarare mini-serierna, de är upplagda som två avsnitt) kan man spekulera i. SVT står för produktionen och de har en del kända namn, eller namn som skulle komma att bli kända, på sina rollistor. I Lysande landning passerar till exempel Marie Richardson, Göran Ragnerstam och Peter Andersson förbi i småroller, bland deras första vad jag kunnat förstå. Regissören Pelle Seth som står bakom Träff i Helfigur skulle senare komma att regissera Beck-filmer i första omgången från 1997. Förutom de tre Trenter-böcker som de här filmerna baseras på har han skrivit typ 25 till om Harry Friberg, varav de tiotal jag orkat ta mig igenom har ungefär samma upplägg och handling. De skulle med andra ord passa sig bra för en serie av Beck-mått.

Anledningarna skulle i princip kunna vara hur många som helst, den mest troliga är att de är rätt otidsenliga och går stick i stäv med den samhällskritiska tendens som dominerat svensk polisfilm sen åtminstone Bo Widerbergs Mannen på taket från 1976. Fram till den sista av Trenter på egen hand färdigskrivna boken om Friberg, Sjöjungfrun från 1966, är de sig lika till upplägg och handling. Då hade Maj Sjöwall och Per Wahlöö redan grundlagt den nya typen av 68-vänsterproggiga kriminalromaner som skulle vara stilbildande i Sverige framöver, både inom litteraturen och filmen. De skulle komma att knuffa undan pusseldeckargenren nästan helt och lämna litet utrymme för slutna överklassintriger.

Andra anledningar skulle kunna vara att filmerna floppade på grund av sin ändå rätt undermåliga kvalitet produktionsmässigt och sitt taffliga skådespeleri, men såna petitesser har väl knappast hindra någon i Sverige från att göra snutfilm förut. Har försökt ta reda på hur de mottogs men inte hittat något, tar gärna emot tips om någon har nån aning.

För övrigt finns just de här tre filmerna släppta på dvd. Den fjärde filmen i samma serie, Som man ropar, finns dock inte släppt och jag har endast kunnat hitta den med kass kvalitet.

/John

Candy

Candy är ung. Candy är naiv. När en hetsig, kåt och världsberömd poet föreläser på hennes skola slutar det med att Candy har sex med Ringo Starr på ett biljardbord. Sen har hon sex med Walter Matthau i ett militärflygplan, James Coburn i en sjukhussäng och Marlon Brando i en lastbil. Det är rätt många kända namn med i Candy (1968, Christian Marquand), förutom de ovan nämnda även Charles Aznavour, John Huston, Richard Burton, Sugar Ray Robinson och Anita Pallenberg, men det hjälper inte. Det är något alltför tröttsamt med 60-talsfilmer där unga blondiner lär sig livets mysterier genom sex.

Det som är kul med filmen är Ringo Starr och Ewa Aulin. Ringo är väl mest känd för att ha spelat trummor i The Beatles, vilket kanske inte är så underligt med tanke på hans filmroller. Han må ha haft tidernas finaste frisyr och mustach, men det här med att välja filmer verkar inte ha varit hans främsta egenskap. En man vars filmkarriär kan sammanfattas med Caveman borde ha aldrig ha gett sig in i filmbranschen. Men likväl är han på ett märkligt sätt en njutning att titta på. Det går inte att slita sig från hans osymmetriska anlete, frisyren och mustachen. Mystiskt begärsväckande skulle någon kanske säga.

Ewa Aulin vann Miss Teen Sweden 1965 och året efter Miss Teen International. Hon såg ut som en docka. En blond söt docka. En blond söt docka som talar med bebisröst. Naturligtvis borde man hata henne, men det går inte. Hon är för söt för det. Hon blev aldrig en superstjärna och var mest med i italienskt sleaze och giallo innan hon gav upp skådespeleriet 1974. Så kan det gå för en före detta Miss Teen Sweden.

Nej, Candy är ingen bra film, men Ringo och Ewa gör den i alla fall lite bättre än Myra Breckinridge (1970, Michael Sarne), en film som den annars är rätt lik.

Marmoulak

2004 hade Marmoulak premiär på Fajr Film Festival i Iran och vann priset för bästa film. Vilket förvånade en del för censorerna var nämligen tveksamma till att den skulle få visas överhuvudtaget. Den kommersiella premiären fick skjutas upp ett par gånger medan mullorna funderarde på om filmen var visningsbar och när den slut gick upp på biograferna, gjorde den det bara i en månad. Sen var det slut på det roliga.

Marmoulak är en fasadklättrande småtjuv som i filmens inledning åker fast och sätts i fängelse. Reza är inte så bra på fängelselivet och de religiösa rutiner som avkrävs honom, för han är inte en särskilt religiös herre. Det enda han kan tänka på är att fly fängelset och landet. Han skadar sig själv och blir förflyttad till ett sjukhus där han får dela rum med en sjuk mulla, vars kläder han stjäl. Med sina nya kläder kan han promenera ut.
Väl ute inser han hur praktiskt det är bära mullakläder. Inte bara blir han vänligt bemött, utan helt plötsligt kan han domdera och bete sig lite hur han vill.

Reza är en man med en plan. Han tänker fixa falskt pass och låta bekantas bekanta vid en gränsstad smuggla ut honom ur landet. Det är förstås inte så lätt ordnad och det slutar med att han misstas för den lilla gränsstadens nya mulla. Reza visar sig ha talets gåva och med sitt något oortodoxa stil och predikningar blir han snabbt en populär figur innan hans förflutna hinner i kapp honom.

Egentligen är inte Marmoulak en särskilt spännande film, lite småkul här där, speciellt när Reza predikar om Pulp Fiction. Det som gör den sevärd är förstås provokationerna.

Regissören Kamal Tabrizi lyckas ganska enkelt reta upp mullorna genom att skildra deras privilegier, men det mest provocerande är Rezas budskap från predikstolen; att vem som helst kan ha en personlig relation med gud. I ett land styrt av mullor vars position rättfärdigas av deras medierande mellan människa och gud är detta inget annt än revolution. Påven tyckte inte om Luther och mullorna tycker inte om Marmoulak.

Det man kan undra är förstås hur det kom sig att filmen visades alls… kanske är det som Hamid Dabashi skriver; att Iranier gillar att tvätta sitt smutsiga byk så offentligt som möjligt och då är filmen ett bra redskap.

/Danial