Det perfekta mordet

 

 

Från dåtidens publika avrättningar till dagens mysmord i Midsomer så fortsätter mord att fascinera oss. Men hur ser egentligen det perfekta mordet ut? På nätet finns mängder av uppslag på hur man kan dribbla bort polisen då man planerar det perfekta mordet, någon föreslår att man ska se till att samla ihop sperma från runkbås och kladda ner offret med vilket kanske inte känns så väldigt raffinerat…

 

Men det gäller att inte avslöja för mycket om sina mordiska does and dont’s. I september förra året dömde polsk domstol författaren Krystian Bala till 25 års fängelse för mordet på sin ex-frus älskare, affärsmannen Dariusz Janiszewski. Sju år tidigare hittades Janiszewski mördad vid floden Oder i Polen. Polisen kunde varken hitta motiv eller mördare. Av en slump kom det in ett anonymt tips till utredarna som uppmanades att läsa Balas thriller Amok som kom ut 2003. Boken visade sig vara en makaber trofé över mordet på Janiszewski som räckte som bevis för att fälla Bala. Denna makabra historia lyfter verkligen deckargenren till en helt ny nivå.

 

Mitt personliga favorittema vad gäller det perfekta mordet är ”byta mord”-genren med Patricia Highsmiths mäterverk Strangers on a Train (Främlingar på tåg) som stilbildande. Det finns även böckerna Mitt mord är ditt av Nicholas Blake och Kära Agnes av Håkan Nesser mfl. Inom filmgenren är det Alfred Hitchcocks filmatisering av Highsmiths mästerverk som stannar i minnet. Filmen har bivit en referenspunkt inom samtidskulturen och refereras till i många filmer, bl.a Woody Allens Matchpoint från 2005. 

 

Alfred Hitchcock blev stormförtjust när han läste Highsmiths bok och köpte omgående filmrättigheterna. Raymond Chandler började skriva om boken till filmmanus men hamnade i bråk med Hitchcock och det blev istället Hitch själv och Ben Hetch som slutförde manusarbetet.

 

Stranges on a Train hade filmpremiär 1951 och är ett helt superb film, estetiskt såväl som dramaturgiskt. Historien är genial i all sin enkelhet med två främlingar som möts på ett tåg, grabben hela dan Guy Haines (Fraley Granger) och den bestialiske psykopat-narcissiten Bruno Anthony (Robert Walker). På tåget börjar Bruno gå loss och prata sig varm om hur man skulle begå det perfekta mordet genom att helt sonika ”byta” mord med varandra.

 

Walkers minutiösa minspel, stalkerstilen och hans psykopatiska narcissism får mig att resa ragg. Han är helt fantastisk! Dessvärre avled Walker bara några månader efter filmpremiären då han blandade alkohol med utskrivna droger från läkaren. Men vilken sista rollpresentation! Det här är psykopaten som nummer ett i mitt tycke! Ni får gärna höra av er till mig om ni har andra att nominera till tidernas bästa filmpsykopat.

 

Filmen finns i två varianter, en brittisk och en amerikansk. Den brittiske varianten ska enligt utsago innehålla mer av homoerotik mellan Bruno och Guy. Avslutningsvis vill jag bara säga som i trailern till filmen:

 

”You will talk to your friends about this movie. But you will never again talk so strangers on a train.”

 

Guy Haines ((Fraley Granger) och Bruno Anthony (Robert Walker) möts på tåget.

 

/Lotta

Beau travail

Jag har sett Beau Travail. Nu vill jag ta värvning i Främlingslegionen och åka till afrikas horns saltstränder. Jag måste erkänna att jag är hopplöst efter när det gäller Claire Denis, jag har varken sett Chocolat och Nénette et Boni. Något jag känner måste åtgärdas så snart som möjligt efter att ha sett Beau Travail. För mycket bättre än så här blir det inte.

I filmen sitter en före detta främlingslegionär i Paris och tänker tillbaka på tiden i Djibouti där han och hans kompanivänner övade på att döda snabbt och smärtfritt, där de drack te i solen, där de promenerade runt och tittade på beslöjade flickor, där de simmade i Agnés Godards ömsom blå, ömsom gröna hav, där de finkalibererade sina kroppar med fysiska övningar som ständigt hotade övergå till homosexuella lekar och där de lyssnade på eurodisco på nattklubbarna.

Det hela är förträffligt vackert och sorgligt och gripande och meningslöst och fint.

/Danial

Stieg Trenter

1987 kom tre filmer baserade på Stieg Trenters deckarböcker från 40-talet. De handlar om stekaren och fotografen Harry Friberg (spelad av Örjan Ramberg) som glider runt i överklassmiljöer och löser brott tillsammans med sin polare polisintendent Vesper Johnson (spelad av Stig Grybe). I Idag röd, Lysande landning och Träff i helfigur tar de sig an ett gäng mer eller mindre intressanta mordgåtor samt njuter av mat och goda cigarrer, allt i en behaglig 40-talig Stockholmsmiljö.

Filmerna är hyggliga pastischer på 40- och 50-talets svenska pusseldeckare, en genre som kanske främst representerades av Arne Mattson (som Stieg Trenter även skrev ett manus för, Det kom en gäst från 1947) när det begav sig. Karaktärerna är lövtunna, storyn, oftast långsökt och full av hål, samt skådespelet stiliserat och schablonartat. Precis som det ska vara när man ska försöka flirta med lågbudget-noir och whodunnits. Den stora behållningen är att de på ett bra sätt lyckats återskapa en känsla av 40-tal genom kackig studiomiljö och bitvis genomusla biroller. Studiokänslan bryts av enstaka utescener där Stockholm faktiskt är rätt fint, men de lever inte alls upp till den levande Stockholmsskildring som finns i Trenter-böckerna.

Varför det bara kom de här tre filmerna (eller snarare mini-serierna, de är upplagda som två avsnitt) kan man spekulera i. SVT står för produktionen och de har en del kända namn, eller namn som skulle komma att bli kända, på sina rollistor. I Lysande landning passerar till exempel Marie Richardson, Göran Ragnerstam och Peter Andersson förbi i småroller, bland deras första vad jag kunnat förstå. Regissören Pelle Seth som står bakom Träff i Helfigur skulle senare komma att regissera Beck-filmer i första omgången från 1997. Förutom de tre Trenter-böcker som de här filmerna baseras på har han skrivit typ 25 till om Harry Friberg, varav de tiotal jag orkat ta mig igenom har ungefär samma upplägg och handling. De skulle med andra ord passa sig bra för en serie av Beck-mått.

Anledningarna skulle i princip kunna vara hur många som helst, den mest troliga är att de är rätt otidsenliga och går stick i stäv med den samhällskritiska tendens som dominerat svensk polisfilm sen åtminstone Bo Widerbergs Mannen på taket från 1976. Fram till den sista av Trenter på egen hand färdigskrivna boken om Friberg, Sjöjungfrun från 1966, är de sig lika till upplägg och handling. Då hade Maj Sjöwall och Per Wahlöö redan grundlagt den nya typen av 68-vänsterproggiga kriminalromaner som skulle vara stilbildande i Sverige framöver, både inom litteraturen och filmen. De skulle komma att knuffa undan pusseldeckargenren nästan helt och lämna litet utrymme för slutna överklassintriger.

Andra anledningar skulle kunna vara att filmerna floppade på grund av sin ändå rätt undermåliga kvalitet produktionsmässigt och sitt taffliga skådespeleri, men såna petitesser har väl knappast hindra någon i Sverige från att göra snutfilm förut. Har försökt ta reda på hur de mottogs men inte hittat något, tar gärna emot tips om någon har nån aning.

För övrigt finns just de här tre filmerna släppta på dvd. Den fjärde filmen i samma serie, Som man ropar, finns dock inte släppt och jag har endast kunnat hitta den med kass kvalitet.

/John

Candy

Candy är ung. Candy är naiv. När en hetsig, kåt och världsberömd poet föreläser på hennes skola slutar det med att Candy har sex med Ringo Starr på ett biljardbord. Sen har hon sex med Walter Matthau i ett militärflygplan, James Coburn i en sjukhussäng och Marlon Brando i en lastbil. Det är rätt många kända namn med i Candy (1968, Christian Marquand), förutom de ovan nämnda även Charles Aznavour, John Huston, Richard Burton, Sugar Ray Robinson och Anita Pallenberg, men det hjälper inte. Det är något alltför tröttsamt med 60-talsfilmer där unga blondiner lär sig livets mysterier genom sex.

Det som är kul med filmen är Ringo Starr och Ewa Aulin. Ringo är väl mest känd för att ha spelat trummor i The Beatles, vilket kanske inte är så underligt med tanke på hans filmroller. Han må ha haft tidernas finaste frisyr och mustach, men det här med att välja filmer verkar inte ha varit hans främsta egenskap. En man vars filmkarriär kan sammanfattas med Caveman borde ha aldrig ha gett sig in i filmbranschen. Men likväl är han på ett märkligt sätt en njutning att titta på. Det går inte att slita sig från hans osymmetriska anlete, frisyren och mustachen. Mystiskt begärsväckande skulle någon kanske säga.

Ewa Aulin vann Miss Teen Sweden 1965 och året efter Miss Teen International. Hon såg ut som en docka. En blond söt docka. En blond söt docka som talar med bebisröst. Naturligtvis borde man hata henne, men det går inte. Hon är för söt för det. Hon blev aldrig en superstjärna och var mest med i italienskt sleaze och giallo innan hon gav upp skådespeleriet 1974. Så kan det gå för en före detta Miss Teen Sweden.

Nej, Candy är ingen bra film, men Ringo och Ewa gör den i alla fall lite bättre än Myra Breckinridge (1970, Michael Sarne), en film som den annars är rätt lik.

Marmoulak

2004 hade Marmoulak premiär på Fajr Film Festival i Iran och vann priset för bästa film. Vilket förvånade en del för censorerna var nämligen tveksamma till att den skulle få visas överhuvudtaget. Den kommersiella premiären fick skjutas upp ett par gånger medan mullorna funderarde på om filmen var visningsbar och när den slut gick upp på biograferna, gjorde den det bara i en månad. Sen var det slut på det roliga.

Marmoulak är en fasadklättrande småtjuv som i filmens inledning åker fast och sätts i fängelse. Reza är inte så bra på fängelselivet och de religiösa rutiner som avkrävs honom, för han är inte en särskilt religiös herre. Det enda han kan tänka på är att fly fängelset och landet. Han skadar sig själv och blir förflyttad till ett sjukhus där han får dela rum med en sjuk mulla, vars kläder han stjäl. Med sina nya kläder kan han promenera ut.
Väl ute inser han hur praktiskt det är bära mullakläder. Inte bara blir han vänligt bemött, utan helt plötsligt kan han domdera och bete sig lite hur han vill.

Reza är en man med en plan. Han tänker fixa falskt pass och låta bekantas bekanta vid en gränsstad smuggla ut honom ur landet. Det är förstås inte så lätt ordnad och det slutar med att han misstas för den lilla gränsstadens nya mulla. Reza visar sig ha talets gåva och med sitt något oortodoxa stil och predikningar blir han snabbt en populär figur innan hans förflutna hinner i kapp honom.

Egentligen är inte Marmoulak en särskilt spännande film, lite småkul här där, speciellt när Reza predikar om Pulp Fiction. Det som gör den sevärd är förstås provokationerna.

Regissören Kamal Tabrizi lyckas ganska enkelt reta upp mullorna genom att skildra deras privilegier, men det mest provocerande är Rezas budskap från predikstolen; att vem som helst kan ha en personlig relation med gud. I ett land styrt av mullor vars position rättfärdigas av deras medierande mellan människa och gud är detta inget annt än revolution. Påven tyckte inte om Luther och mullorna tycker inte om Marmoulak.

Det man kan undra är förstås hur det kom sig att filmen visades alls… kanske är det som Hamid Dabashi skriver; att Iranier gillar att tvätta sitt smutsiga byk så offentligt som möjligt och då är filmen ett bra redskap.

/Danial

Forbidden Planet

Forbidden Planet (1956) är baserad på William Shakespeares Stormen. Just den pjäsen verkar locka filmare. Peter Greenaway, Derek Jarman, Per Åhlin och Paul Mazursky har senaste 30 åren filmatiserat varsin version av den. Ingen av dem liknar Forbidden Planet.

Rymdskeppet C57D skickas till Altair-4 för att undersöka vad som hänt med kolonister man tappat kontakten med. Det visar sig att endast två av dem lever, Doktor Morbius och hans dotter. För att göra en lång historia kort ska jag sammanfatta resten; Morbius har hittat resterna av en sedan länge utdöd civilisation, hingsten till kapten förför dottern, Robbie the Robot visar sig vara ett charmtroll och allt står inte rätt till på planeten. Ett väsen från förr tycks avogt inställd till inträktarna.

Om detta låter lite likt Star Trek, är det för att det är mycket likt Star Trek. Gene Roddenberry har lyft fram Forbidden Planet som en av de stora inspirationskällorna för Star Trek och flera av de tidiga avsnitten, speciellt det kasserade pilotavsnittet The Cage, påminner otäckt mycket om Forbidden Planet. Det kanske syns på bilden ovan.

Forbidden Planet ingår i Cinematekets Shakespeare-serie och visas elfte och trettonde mars. I den serien ingår även Mazurskys Stormen, om inte annat sevärd för att John Cassavetes och Gena Rowlands är med. Och Molly Ringwald.

Nämnde jag att hingsten till kapten spelas av en ung Leslie Nielsen?

/Danial

Hell’s Hinges

När Blaze möter upp diligensen för att döda den nya prästen som just anlänt till Hell’s Hinges får han syn på prästens syster, Faith, och nånting i hans mordlystna blick förändras. Han mjuknar och ser på henne med den ömsintaste blick jag någonsin sett på film och det träffar mig som en förlupen kula. Ett förvandlingsnummer så oväntat och vackert som ett förvandlingsnummer någonsin kan bli… ”One who is evil, looking for the first time upon that which is good.” förklarar skylten och jag nickar förstående.

Han försöker desperat le lite, men kan inte riktigt. Blaze är en buse, en som skjuter först och diskuterar sen, säkerligen måste deras kärlek vara dödsdömd redan från början?

Blaze och de andra vildsinta invånarna i Hell’s Hinges gillar varken staten eller dess förlängda arm kyrkan. De tänker visa den nya prästen var skåpet ska stå direkt. Blaze orerar skrytsamt att han tänker skrämma honom till döds, men efter mötet med Faith förklarar han att de står under hans beskydd. Hell’s Hinges delas i två läger och innan allt är över står staden och filmen i rödtintade lågor för när Blaze skyddar någon gör han det med ”killin’ eyes and a gun in each hand”.

Blaze spelas av William S. Hart som var Hollywoods första cowboystjärna och det är lätt att förstå varför: lika stilig som Henry Ford, lika brutal som Clint Eastwood och minst dubbelt så mycket man som John Wayne. Han är min nya idol.

Hell’s Hinges gjordes 1916 och finns utgiven på DVD .

/Danial