In the Realms of the Unreal

Hösten 2003 var jag på Magasin 3 och såg deras Henry Darger-utställning. Henry Darger var en vaktmästare från Chicago som efter sin död blev känd för The Realms of the Unreal, ett 19.000 sidor långt illustererad berättelse om sju systrar, Vivianflickorna. Utställningen lämnade mig något splittrad, inte helt förvånande med tanke på att The Realms of the Unreal är väldigt splittrad. Dargers fantastisk färglagda bilder innehåller så mycket våld mot unga (penisförsedda) kvinnorkroppar samtidigt som texten högtidligt hyllar deras skönhet och ungdomliga mod. Våldet har hela tiden en sexuell underton som gör den än mer obehaglig och jag har sen dess haft svårt att helt och hållet släppa taget om Darger.

För några veckor sedan hittade jag en film om honom, In the Realms of the Unreal av Jessica Yu. Trots Dakota Fannings berättarröst, överraskade filmen mig positivt. Istället för att berätta den något bisarra historien om Henry Darger, och den är bisarr, har Yu valt att utgå från The Realms of the Unreal. Berättelsen står i fokus och den har levandegjorts genom animation av Dargers illustrationer och Darger är mannen i periferin, som den skapande gud han verkar ha uppfattat sig själv som.

Filmen tar inte upp våldet mot flickorna särskilt mycket och det fick mig undra lite på om jag missuppfattade något under utställningen, men det kan ju lika gärna ha varit Magasin 3 som valde att fokusera på det…

Helt klart värt att kika på i alla fall.

Die Elf Teufel

Gårdagens derby visade att fotboll inte ens behöver vara bra för att vara spännande. Vilket naturligtvis betyder att folk får för sig att de ska göra filmer om sporten. Om ni sett några vet att ni att det inte brukar bli så bra resultat.

Fotbollsfilmen kan delas in tre subgenrer; spelar-genren, supporter-genren och huligan-genren. De två senare känns ofta bara ointressanta, de hade lika gärna kunnat handla om vilken sport som helst. Visst, Fever Pitch är småcharmig, men den amerikanska remaken handlar om baseboll vilket säkert funkar lika bra. Huliganfilmer har nästan gjort det till en princip att inte innehålla fotboll så där finns det inte mycket att hämta egentligen. Kvar är då de filmer som handlar om fotbollsspelare.

Filmer om fotbollsspelare brukar inte heller vara bra. Det som brukar få dem på fall, förutom taskigt manus och sånt, är deras matchsekvenser. De är långsamma, förvirrande och framstår för alla som någonsin spelat fotboll (vilket är större delen av mänskligheten) som enbart idiotiska. Problemet är delvis att fotbollen är en lagsport och det är svårt att kombinera det med en hjältens dramaturgi, vilket leder till att hjälten springer med boll och möts av max tre spelare på vägen på målet. Var de andra 18 spelarna befinner sig vet bara regissören.

Roligare blir det då när man enbart fokuserar på hjälten som i Fußball wie noch nie där sex kameror filmar enbart George Best under en match. Det blir rätt långa sekvenser där han bara står på sin kant och hänger. Inte så action. Även den gjordes det en remake på, Zidane, un portrait du 21e siècle. Det roliga med den filmen är att Zidane i slutet av matchen blir utvisad. Undrar vad de filmar då…

I alla fall. En film har jag sett där de spelar fotboll som på riktigt. Die Elf Teufel från 1927. Som det syns på bilden ovan har de lyckats visa att det finns fler spelare på plan än filmens hjälte Tommy. Dessutom är tempot högt, förmodligen högre än vad tempot var i 20-talsfotbollen, med rena rama MTV-klippningen. Detta är verkligen den enda film där fotbollens fysiska skönhet kommer till sin rätt.

Spännande handling har den också. Tommy är det fattiga arbetarklasslaget ”Lindas” stora stjärna. Ägaren till stadens rika lag ser honom ösa in mål och försöker värva honom med pengar och fallna kvinnor. Filmen är regisserad av Carl Boese och Zoltan Korda som senare åkte till England och tillsammans med sin bror (som var gift med den extremt hete Merle Oberon) hade en rätt lyckad karriär där. Tommy spelas av Gustav Fröhlich, Metropolis hjälte och nedan kan ni se motståndarlagets onde kapten.

Tackla inte denna man.

/Danial

Lördagskväll och söndagsmorgon

Artur är så jävla arg hela tiden. Han hatar sina chefer, sina medarbetare och de flesta människor han råkar stöta på. Han slavar på fabrik, räknandes minuterna. Han längtar ut. Därute kan han dricka öl och stöta på brudar och ingen kan säga åt honom vad han ska göra. Större ambitioner än så har han inte. Hans enda mål i livet är inte låta ”djävlarna mala ner honom”.

Karel Reiszs brittiska arbetarklass skiljer sig från den gängse skildringen. Här är den oorganiserade arbetaren i fokus. Fackföreningen är fienden för den tror sig veta vad som är bäst för en. Det existerar ingen solidaritet mellan arbetarna. Artur bryr sig bara om sig själv. Han vill ha det så lugnt som möjligt på jobbet och han vill ha så mycket betalt för det som möjligt och alla som är i vägen är föremål för hans hat och förakt. Om han bara tog lite bättre hand om sig själv skulle han vara kapitalets våta dröm.

Just som sådan är Artur rolig att jämföra med Elio Petris Lulu i Arbetarklassen kommer till paradiset. Lulus furiositet överstiger nog till med Arturs. Lulu är så arg så han tuggar fradga där han står framför sin maskin och hans hat gör honom till en förlängning av maskinen. Han är chefernas våta dröm. Skillnaden är att Lulu förändras, han blir, verkligen på gott och ont, en medveten arbetare. Artur däremot kommer aldrig att förändras. Han kommer att vandra bort mot solnedgången och villan han är på väg att köpa, skrikandes om att ingen djävel kommer att mala ner honom, omedveten om att de redan gjort det.

Lördagskväll och söndagsmorgon visas på Cinemateket i Göteborg 12/4 och i Stockholm 19 + 23/4.

 /Danial