Dancing Lady

Dancing Lady, 1933, var ett försök från MGM att efterapa Warners succéer med 42nd Steet och Footlight Parade, men filmen har ingen Busby Berkley och musikalsekvenserna är i bästa fall ointressanta. När de är som sämst flyger Joan Crawford och Fred Astaire iväg på en flygande matta och landar i bayerskt ölfest och det är lite svårt att hålla sig för skratt…

Dancing Lady kan inte riktigt tävla med de stora showmusikalerna helt enkelt för att musikalnumren är usla. Den har som tur är andra kvalitéer; Clark Gable är fantastiskt butter, Frenchot Tone slänger ur sig med sammetsröst löften han inte tänker hålla (tänk att bli lovad något av någon med sådan röst) och Joan Crawford ser lika kåt ut som hon alltid gör i sina filmer före Mildred Pierce. Mer än så kan man väl inte begära av en film?

Dessutom är det Fred Astaires debutfilm.

Les Amours d’Astrée et de Céladon

Eric Rohmers nya film handlar om fåraherdar i 500-talets Gallien. Astrea och Celadon är förälskade i varandra, men tack vare ett missförstånd tror Astrea att Celadon är otrogen mot henne, varpå han hoppar i sjön. Hon tror han är död, men han räddas av några sköna nymfer, varpå intriger följer när han försöker vinna tillbaka hennes kärlek.

Jag har väntat i fyra år på den här filmen, ända sen Rohmers förra, den fantastiska Triple Agent. Filmen baseras på en fransk roman från 1600-talet, som verkar ha fått stort genomslag och som jag gärna skulle läsa. Den verkar passande för Rohmer att filma, men nu kan jag inte säga mer än att jag är besviken. Trots att den har alla ingredienser som man kan vänta sig av en Rohmer-film (motsättning mellan fysisk och andlig kärlek, missförstånd och slumpens spel) är den styltig, platt och banal. Med andra ord lever den upp till nidbilden av Rohmer.

Det är inte första gången Rohmer gör en extremt stiliserad film i historisk miljö, det mest närliggande exemplet och den film som påminner mest om den här är väl Perceval le Gallois från 1978. Den lyckas ändå rätt bra med vad den förutsätter sig. I den här faller det bara platt och den enda behållningen av filmen är att den har fina naturbilder, schyssta kostymer och snygga unga skådisar.

Allt jag kan säga är att om man ska försöka närma sig Rohmer så ska man inte börja med den här filmen utan nån helt annan, förmodligen är väl det bästa valet klassikern Ma nuit chez Maud från 1969. Rohmer har, om jag ska fortsätta på auteur-spåret, en fingertoppskänsla för mänsklig interaktion en förmåga att gestalta begär och moraliska problem som ofta träffar close to home, så jag hoppas verkligen inte att någon blir avtänd av den här texten, det är inte alls min mening.

För övrigt kan jag starkt rekommendera dubbelavsnittet av det franska programmet Cinéma, de notre temps som heter Eric Rohmer – Preuves à l’appui (Eric Rohmer – In his own defense). Det är en tvåtimmarsintervju där en tjackad Rohmer pratar på som ett upphetsat barn om sina influenser och de tekniker han använder medan en alltmer livstrött Jean Douchet försöker få en syl i vädret. Det är helt enkelt en njutning att se.

Les Amours d’Astrée et de Céladon finns släppt på DVD, liksom intervjufilmen med Rohmer. Kan dock krävas lite trixande för att hitta dem.