Monsieur Verdoux

Monsieur Verdoux var en vanlig banktjänsteman i 30 år tills den ekonomiska krisen 1930 gjorde honom arbetslös. För att försörja sin invaliserade hustru och son gifter han sig med kvinnor runt om hela Frankrike och lurar av dem pengar. Ibland blir han tvungen att ta livet av dem. Det är inget han njuter av, men världen är grym och hans riktiga hustru och barn är beroende av honom.
Det finns dock något som är grymmare än livet i allmänhet och det är finansmarknaden. Ständigt får Monsieur Verdoux brottas med dalande kurser och konkurser. Till slut blir han desperat. Han måste börja ta livet av sina fruar för att få ut försäkringspengar. Som tur är har hans vän, kemisten, uppfunnit ett gift som han påstår inte syns vid obduktion. Han beklagar sig över att läkemedelsverket inte tänker låta giftet komma ut på marknaden på grund av detta. Fascinerad tänker Monsieur Verdoux förgifta någon han hittar på gatan för att testa om det stämmer.

Hon står alldeles stilla i en portuppgång. Han passerar henne först utan att lägga märke till henne. Men något får honom att vända sig om. Det regnar rätt ordenligt, eller hur? Kan jag eskortera dig någonstans? frågar Monsieur Verdoux och slår upp sitt paraply. Han tar med sig henne hem. Hon visar vara en belgiska som flyttat till Paris efter kriget. Hon bor på ett hotell i närheten.
Han tar hennes rock, hon visar vad hon gömt under rocken, en kattunge. Hon gillar egentligen inte katter, säger hon, men hon tyckte synd om den
i regnet. Han plockar fram lite mjölk till kattungen. Hon berättar att senaste tre månaderna har livet varit hård. Hon har suttit i fängelse för stöld. En skrivmaskin. Detta är hennes första dag ute. Monsieur Verdoux undrar om han får bjuda henne på mat. Det får han. Själv har han redan ätit.
Medan hon dukar bordet plockar han fram det förgiftade vinet han tidigare förbrett. Han går ut till henne och ger henne ett glas vin och äggröra.
Hon sätter sig ner och lägger en bok hon har med sig mellan dem. Hon frågar varför han gör allt detta för henne. Varför? Är vänlighet vekligen så ovanlig? undrar Monsieur Verdoux.
Monsieur Verdoux ursäktar sig, han har nämligen glömt det rostade brödet, går in i köket och häller upp vin till sig själv ur en annan flaska.
Hon är hungrig och hon sätter genast igång att äta. När det blir tyst tycks Monsieur Verdoux bli nervös. Han tittar på henne och på vinglaset. Som om för att slut på det hela och få henne att dricka vinet börjar han smutta på sitt eget glas. Hon dricker inte.

För att bryta tystnaden frågar han henne vad det är för bok hon lagt på bordet. Schopenhauer, svarar hon. Har du läset hans text om självmord? frågar Monsieur Verdoux. Självmord intresserar mig inte, säger hon. Inte ens om slutet skulle vara enkelt? frågar Monsieur Verdoux. Om du la dig för att sova, utan att veta att du skulle dö, om du bara inte vaknade, skulle du inte föredra det framför detta dystra liv? Jag undrar, säger hon, om det ofödda barnet visste vilka kval som väntade henne skulle hon vilja födas?

Monsieur Verdoux ler. Han ler och höjer vinglaset för att skåla. Hon höjer sitt glas, men ställer sedan ner den igen. Och ändå är livet underbart, säger hon. Vad är det som är så underbart med det? frågar Monsieur Verdoux. Allt, vårmorgnar sommarkvällar, musik, konst, kärlek…

Kärlek? frågar Monsieur Verdoux. Ja, det finns något sådant. Jag har upplevt det, säger hon och de börjar tala om kärlek. Monsieur Verdoux talar om kvinnors lättvindlighet, deras svek. Hon talar om sin man som dog medan hon var inspärrad. Hon berättar om honom. Att han invaliserades under kriget, att han var beroende av henne och det var därför hon älskade honom. Att han var hennes andetag, att hon skulle kunna döda för honom. Monsieur Verdoux ler, först utan att säga något, sedan sträcker han sig fram, tar hennes glas. Det är kork i vinet, du ska få ett nytt glas, säger Monsieur Verdoux.

Chaplin är kanske den roligaste mannen som någonsin funnits, men det är när han är sentimental som jag älskar honom mest.

Intolerance

Jag var onödigt negativ senast. Naturligtvis finns det en massa duktiga Ameican Independent-regissörer. Som Kelly Reichardt, Joe Swanberg, Greta Gerwig och en massa andra. Jag ville bara raljera lite. Lusten att raljera försvann dock när jag såg David Gordon Greens Snow Angels. Det fanns tydligen ingen skäl till oro, Snow Angels var hans bästa film.

I alla fall. Det är nytt år nu och jag har lovat mig själv att se alla de där filmerna jag borde ha sett för länge sen. Som D. W. Griffiths Intolerance. Den har jag velat se sen jag läste Kenneth Angers Hollywood Babylon som börjar med orden; ”WHITE ELEPHANTS — the God of Hollywood wanted white elephants, and white elephants he got — eight of ‘em, plaster mammoths perched on mega-mushroom pedestals, lording it over the colossal court of Belshazzar, the pasteboard Babylon built beside the dusty tin-lizzie trail called Sunset Boulevard.” och såg bröderna Tavianis film God morgon Babylon om två till Amerika migrerade hantverkarbröder som bygger elefanterna.

Så vad om filmen? Svårt att säga något nytt om en film som alla har sagt så mycket om. Det är en film delad på fyra episoder. En nutida om de rikas intolerans mot de fattiga, en om Bartolomeinatten, en om Jesus (ja, det är ju Griffith som gjort filmen…) och en om Babylons fall. Den nutida episoden är i bästa fall ok, episoderna om hugenotterna och Jesus rent av tråkiga. Återstår Babylon. Maken till storslagenhet har väl aldrig existerat vare sig förr eller senare. Så pompöst att det är svårt att inte bli imponerad trots berättelsens sentimentalitet (ja, det är ju Griffith som gjort filmen…). Det är svårt att med ord beskriva spektaklet och jag avslutar med en bild på Babylons torg med bröderna Bonnanos vita elefanter.

David Gordon Green

Idag har ”Pineapple Express” premiär.

Den är regisserad av David Gordon Green som för åtta år sen regisserade”George Washington”, en film som jag verkligen tyckte om när jag såg den på Stockholms filmfestival.I en tid då den amerikanska independent-filmen tack vare James Mangold, tagits över av Hollywood  och ingen verkar vara intresserad av göra något nytt framstod David Gordon Green som en frälsare. Genom att inte sänka sig ner till Hollywoods nivå har de publika framgångarna uteblivit, men han har konsekvent imponerat.

Han följde upp ”George Washington” med ”All the Real Girls”, en arbetarklass-romcom, som ovanligt nog var både romantisk och komisk och ”Undertow”, en närmast Terence Malick-artat skildring av den amerikanska mytologin, representerat av två bröders bråk om guldmynt i i Georgias skogar.

Förra året regisserade han ”Snow Angels”, en film förde honom närmare Hollywood i och med de stora skådespelarnamnen Kate Beckinsale och Griffin Dunne. Så när jag läste att han tillsammans med Apatow-gänget skulle göra stoner-komedin ”Pineapple Express” blev jag minst sagd bekymrad. Jag har inget emot Apatow-gänget, precis tvärtom, men jag föredrar när de David Gordon Green gör annan sorts film. Men jag tänkte att jag skulle vara öppensinnad och ge filmen en chans. Kanske lyckas Green tillföra nåt nytt?

Tyvärr gör han inte det. Filmen är inte särskilt dålig. Den är till och med rätt kul så länge det är inte alltför mycket action, men att Green skulle ha regisserat syns inte alls. Jag hoppas detta är bara något han gjorde för att få in lite pengar så han kan göra sin sorts film igen, men om han fastnat i Hollywood är det tragiskt och jag kommer att sakna honom.

Dancing Lady

Dancing Lady, 1933, var ett försök från MGM att efterapa Warners succéer med 42nd Steet och Footlight Parade, men filmen har ingen Busby Berkley och musikalsekvenserna är i bästa fall ointressanta. När de är som sämst flyger Joan Crawford och Fred Astaire iväg på en flygande matta och landar i bayerskt ölfest och det är lite svårt att hålla sig för skratt…

Dancing Lady kan inte riktigt tävla med de stora showmusikalerna helt enkelt för att musikalnumren är usla. Den har som tur är andra kvalitéer; Clark Gable är fantastiskt butter, Frenchot Tone slänger ur sig med sammetsröst löften han inte tänker hålla (tänk att bli lovad något av någon med sådan röst) och Joan Crawford ser lika kåt ut som hon alltid gör i sina filmer före Mildred Pierce. Mer än så kan man väl inte begära av en film?

Dessutom är det Fred Astaires debutfilm.

Les Amours d’Astrée et de Céladon

Eric Rohmers nya film handlar om fåraherdar i 500-talets Gallien. Astrea och Celadon är förälskade i varandra, men tack vare ett missförstånd tror Astrea att Celadon är otrogen mot henne, varpå han hoppar i sjön. Hon tror han är död, men han räddas av några sköna nymfer, varpå intriger följer när han försöker vinna tillbaka hennes kärlek.

Jag har väntat i fyra år på den här filmen, ända sen Rohmers förra, den fantastiska Triple Agent. Filmen baseras på en fransk roman från 1600-talet, som verkar ha fått stort genomslag och som jag gärna skulle läsa. Den verkar passande för Rohmer att filma, men nu kan jag inte säga mer än att jag är besviken. Trots att den har alla ingredienser som man kan vänta sig av en Rohmer-film (motsättning mellan fysisk och andlig kärlek, missförstånd och slumpens spel) är den styltig, platt och banal. Med andra ord lever den upp till nidbilden av Rohmer.

Det är inte första gången Rohmer gör en extremt stiliserad film i historisk miljö, det mest närliggande exemplet och den film som påminner mest om den här är väl Perceval le Gallois från 1978. Den lyckas ändå rätt bra med vad den förutsätter sig. I den här faller det bara platt och den enda behållningen av filmen är att den har fina naturbilder, schyssta kostymer och snygga unga skådisar.

Allt jag kan säga är att om man ska försöka närma sig Rohmer så ska man inte börja med den här filmen utan nån helt annan, förmodligen är väl det bästa valet klassikern Ma nuit chez Maud från 1969. Rohmer har, om jag ska fortsätta på auteur-spåret, en fingertoppskänsla för mänsklig interaktion en förmåga att gestalta begär och moraliska problem som ofta träffar close to home, så jag hoppas verkligen inte att någon blir avtänd av den här texten, det är inte alls min mening.

För övrigt kan jag starkt rekommendera dubbelavsnittet av det franska programmet Cinéma, de notre temps som heter Eric Rohmer – Preuves à l’appui (Eric Rohmer – In his own defense). Det är en tvåtimmarsintervju där en tjackad Rohmer pratar på som ett upphetsat barn om sina influenser och de tekniker han använder medan en alltmer livstrött Jean Douchet försöker få en syl i vädret. Det är helt enkelt en njutning att se.

Les Amours d’Astrée et de Céladon finns släppt på DVD, liksom intervjufilmen med Rohmer. Kan dock krävas lite trixande för att hitta dem.

In the Realms of the Unreal

Hösten 2003 var jag på Magasin 3 och såg deras Henry Darger-utställning. Henry Darger var en vaktmästare från Chicago som efter sin död blev känd för The Realms of the Unreal, ett 19.000 sidor långt illustererad berättelse om sju systrar, Vivianflickorna. Utställningen lämnade mig något splittrad, inte helt förvånande med tanke på att The Realms of the Unreal är väldigt splittrad. Dargers fantastisk färglagda bilder innehåller så mycket våld mot unga (penisförsedda) kvinnorkroppar samtidigt som texten högtidligt hyllar deras skönhet och ungdomliga mod. Våldet har hela tiden en sexuell underton som gör den än mer obehaglig och jag har sen dess haft svårt att helt och hållet släppa taget om Darger.

För några veckor sedan hittade jag en film om honom, In the Realms of the Unreal av Jessica Yu. Trots Dakota Fannings berättarröst, överraskade filmen mig positivt. Istället för att berätta den något bisarra historien om Henry Darger, och den är bisarr, har Yu valt att utgå från The Realms of the Unreal. Berättelsen står i fokus och den har levandegjorts genom animation av Dargers illustrationer och Darger är mannen i periferin, som den skapande gud han verkar ha uppfattat sig själv som.

Filmen tar inte upp våldet mot flickorna särskilt mycket och det fick mig undra lite på om jag missuppfattade något under utställningen, men det kan ju lika gärna ha varit Magasin 3 som valde att fokusera på det…

Helt klart värt att kika på i alla fall.

Die Elf Teufel

Gårdagens derby visade att fotboll inte ens behöver vara bra för att vara spännande. Vilket naturligtvis betyder att folk får för sig att de ska göra filmer om sporten. Om ni sett några vet att ni att det inte brukar bli så bra resultat.

Fotbollsfilmen kan delas in tre subgenrer; spelar-genren, supporter-genren och huligan-genren. De två senare känns ofta bara ointressanta, de hade lika gärna kunnat handla om vilken sport som helst. Visst, Fever Pitch är småcharmig, men den amerikanska remaken handlar om baseboll vilket säkert funkar lika bra. Huliganfilmer har nästan gjort det till en princip att inte innehålla fotboll så där finns det inte mycket att hämta egentligen. Kvar är då de filmer som handlar om fotbollsspelare.

Filmer om fotbollsspelare brukar inte heller vara bra. Det som brukar få dem på fall, förutom taskigt manus och sånt, är deras matchsekvenser. De är långsamma, förvirrande och framstår för alla som någonsin spelat fotboll (vilket är större delen av mänskligheten) som enbart idiotiska. Problemet är delvis att fotbollen är en lagsport och det är svårt att kombinera det med en hjältens dramaturgi, vilket leder till att hjälten springer med boll och möts av max tre spelare på vägen på målet. Var de andra 18 spelarna befinner sig vet bara regissören.

Roligare blir det då när man enbart fokuserar på hjälten som i Fußball wie noch nie där sex kameror filmar enbart George Best under en match. Det blir rätt långa sekvenser där han bara står på sin kant och hänger. Inte så action. Även den gjordes det en remake på, Zidane, un portrait du 21e siècle. Det roliga med den filmen är att Zidane i slutet av matchen blir utvisad. Undrar vad de filmar då…

I alla fall. En film har jag sett där de spelar fotboll som på riktigt. Die Elf Teufel från 1927. Som det syns på bilden ovan har de lyckats visa att det finns fler spelare på plan än filmens hjälte Tommy. Dessutom är tempot högt, förmodligen högre än vad tempot var i 20-talsfotbollen, med rena rama MTV-klippningen. Detta är verkligen den enda film där fotbollens fysiska skönhet kommer till sin rätt.

Spännande handling har den också. Tommy är det fattiga arbetarklasslaget ”Lindas” stora stjärna. Ägaren till stadens rika lag ser honom ösa in mål och försöker värva honom med pengar och fallna kvinnor. Filmen är regisserad av Carl Boese och Zoltan Korda som senare åkte till England och tillsammans med sin bror (som var gift med den extremt hete Merle Oberon) hade en rätt lyckad karriär där. Tommy spelas av Gustav Fröhlich, Metropolis hjälte och nedan kan ni se motståndarlagets onde kapten.

Tackla inte denna man.

/Danial

Beau travail

Jag har sett Beau Travail. Nu vill jag ta värvning i Främlingslegionen och åka till afrikas horns saltstränder. Jag måste erkänna att jag är hopplöst efter när det gäller Claire Denis, jag har varken sett Chocolat och Nénette et Boni. Något jag känner måste åtgärdas så snart som möjligt efter att ha sett Beau Travail. För mycket bättre än så här blir det inte.

I filmen sitter en före detta främlingslegionär i Paris och tänker tillbaka på tiden i Djibouti där han och hans kompanivänner övade på att döda snabbt och smärtfritt, där de drack te i solen, där de promenerade runt och tittade på beslöjade flickor, där de simmade i Agnés Godards ömsom blå, ömsom gröna hav, där de finkalibererade sina kroppar med fysiska övningar som ständigt hotade övergå till homosexuella lekar och där de lyssnade på eurodisco på nattklubbarna.

Det hela är förträffligt vackert och sorgligt och gripande och meningslöst och fint.

/Danial

Stieg Trenter

1987 kom tre filmer baserade på Stieg Trenters deckarböcker från 40-talet. De handlar om stekaren och fotografen Harry Friberg (spelad av Örjan Ramberg) som glider runt i överklassmiljöer och löser brott tillsammans med sin polare polisintendent Vesper Johnson (spelad av Stig Grybe). I Idag röd, Lysande landning och Träff i helfigur tar de sig an ett gäng mer eller mindre intressanta mordgåtor samt njuter av mat och goda cigarrer, allt i en behaglig 40-talig Stockholmsmiljö.

Filmerna är hyggliga pastischer på 40- och 50-talets svenska pusseldeckare, en genre som kanske främst representerades av Arne Mattson (som Stieg Trenter även skrev ett manus för, Det kom en gäst från 1947) när det begav sig. Karaktärerna är lövtunna, storyn, oftast långsökt och full av hål, samt skådespelet stiliserat och schablonartat. Precis som det ska vara när man ska försöka flirta med lågbudget-noir och whodunnits. Den stora behållningen är att de på ett bra sätt lyckats återskapa en känsla av 40-tal genom kackig studiomiljö och bitvis genomusla biroller. Studiokänslan bryts av enstaka utescener där Stockholm faktiskt är rätt fint, men de lever inte alls upp till den levande Stockholmsskildring som finns i Trenter-böckerna.

Varför det bara kom de här tre filmerna (eller snarare mini-serierna, de är upplagda som två avsnitt) kan man spekulera i. SVT står för produktionen och de har en del kända namn, eller namn som skulle komma att bli kända, på sina rollistor. I Lysande landning passerar till exempel Marie Richardson, Göran Ragnerstam och Peter Andersson förbi i småroller, bland deras första vad jag kunnat förstå. Regissören Pelle Seth som står bakom Träff i Helfigur skulle senare komma att regissera Beck-filmer i första omgången från 1997. Förutom de tre Trenter-böcker som de här filmerna baseras på har han skrivit typ 25 till om Harry Friberg, varav de tiotal jag orkat ta mig igenom har ungefär samma upplägg och handling. De skulle med andra ord passa sig bra för en serie av Beck-mått.

Anledningarna skulle i princip kunna vara hur många som helst, den mest troliga är att de är rätt otidsenliga och går stick i stäv med den samhällskritiska tendens som dominerat svensk polisfilm sen åtminstone Bo Widerbergs Mannen på taket från 1976. Fram till den sista av Trenter på egen hand färdigskrivna boken om Friberg, Sjöjungfrun från 1966, är de sig lika till upplägg och handling. Då hade Maj Sjöwall och Per Wahlöö redan grundlagt den nya typen av 68-vänsterproggiga kriminalromaner som skulle vara stilbildande i Sverige framöver, både inom litteraturen och filmen. De skulle komma att knuffa undan pusseldeckargenren nästan helt och lämna litet utrymme för slutna överklassintriger.

Andra anledningar skulle kunna vara att filmerna floppade på grund av sin ändå rätt undermåliga kvalitet produktionsmässigt och sitt taffliga skådespeleri, men såna petitesser har väl knappast hindra någon i Sverige från att göra snutfilm förut. Har försökt ta reda på hur de mottogs men inte hittat något, tar gärna emot tips om någon har nån aning.

För övrigt finns just de här tre filmerna släppta på dvd. Den fjärde filmen i samma serie, Som man ropar, finns dock inte släppt och jag har endast kunnat hitta den med kass kvalitet.

/John

Candy

Candy är ung. Candy är naiv. När en hetsig, kåt och världsberömd poet föreläser på hennes skola slutar det med att Candy har sex med Ringo Starr på ett biljardbord. Sen har hon sex med Walter Matthau i ett militärflygplan, James Coburn i en sjukhussäng och Marlon Brando i en lastbil. Det är rätt många kända namn med i Candy (1968, Christian Marquand), förutom de ovan nämnda även Charles Aznavour, John Huston, Richard Burton, Sugar Ray Robinson och Anita Pallenberg, men det hjälper inte. Det är något alltför tröttsamt med 60-talsfilmer där unga blondiner lär sig livets mysterier genom sex.

Det som är kul med filmen är Ringo Starr och Ewa Aulin. Ringo är väl mest känd för att ha spelat trummor i The Beatles, vilket kanske inte är så underligt med tanke på hans filmroller. Han må ha haft tidernas finaste frisyr och mustach, men det här med att välja filmer verkar inte ha varit hans främsta egenskap. En man vars filmkarriär kan sammanfattas med Caveman borde ha aldrig ha gett sig in i filmbranschen. Men likväl är han på ett märkligt sätt en njutning att titta på. Det går inte att slita sig från hans osymmetriska anlete, frisyren och mustachen. Mystiskt begärsväckande skulle någon kanske säga.

Ewa Aulin vann Miss Teen Sweden 1965 och året efter Miss Teen International. Hon såg ut som en docka. En blond söt docka. En blond söt docka som talar med bebisröst. Naturligtvis borde man hata henne, men det går inte. Hon är för söt för det. Hon blev aldrig en superstjärna och var mest med i italienskt sleaze och giallo innan hon gav upp skådespeleriet 1974. Så kan det gå för en före detta Miss Teen Sweden.

Nej, Candy är ingen bra film, men Ringo och Ewa gör den i alla fall lite bättre än Myra Breckinridge (1970, Michael Sarne), en film som den annars är rätt lik.