Les Amours d’Astrée et de Céladon

Eric Rohmers nya film handlar om fåraherdar i 500-talets Gallien. Astrea och Celadon är förälskade i varandra, men tack vare ett missförstånd tror Astrea att Celadon är otrogen mot henne, varpå han hoppar i sjön. Hon tror han är död, men han räddas av några sköna nymfer, varpå intriger följer när han försöker vinna tillbaka hennes kärlek.

Jag har väntat i fyra år på den här filmen, ända sen Rohmers förra, den fantastiska Triple Agent. Filmen baseras på en fransk roman från 1600-talet, som verkar ha fått stort genomslag och som jag gärna skulle läsa. Den verkar passande för Rohmer att filma, men nu kan jag inte säga mer än att jag är besviken. Trots att den har alla ingredienser som man kan vänta sig av en Rohmer-film (motsättning mellan fysisk och andlig kärlek, missförstånd och slumpens spel) är den styltig, platt och banal. Med andra ord lever den upp till nidbilden av Rohmer.

Det är inte första gången Rohmer gör en extremt stiliserad film i historisk miljö, det mest närliggande exemplet och den film som påminner mest om den här är väl Perceval le Gallois från 1978. Den lyckas ändå rätt bra med vad den förutsätter sig. I den här faller det bara platt och den enda behållningen av filmen är att den har fina naturbilder, schyssta kostymer och snygga unga skådisar.

Allt jag kan säga är att om man ska försöka närma sig Rohmer så ska man inte börja med den här filmen utan nån helt annan, förmodligen är väl det bästa valet klassikern Ma nuit chez Maud från 1969. Rohmer har, om jag ska fortsätta på auteur-spåret, en fingertoppskänsla för mänsklig interaktion en förmåga att gestalta begär och moraliska problem som ofta träffar close to home, så jag hoppas verkligen inte att någon blir avtänd av den här texten, det är inte alls min mening.

För övrigt kan jag starkt rekommendera dubbelavsnittet av det franska programmet Cinéma, de notre temps som heter Eric Rohmer – Preuves à l’appui (Eric Rohmer – In his own defense). Det är en tvåtimmarsintervju där en tjackad Rohmer pratar på som ett upphetsat barn om sina influenser och de tekniker han använder medan en alltmer livstrött Jean Douchet försöker få en syl i vädret. Det är helt enkelt en njutning att se.

Les Amours d’Astrée et de Céladon finns släppt på DVD, liksom intervjufilmen med Rohmer. Kan dock krävas lite trixande för att hitta dem.

Stieg Trenter

1987 kom tre filmer baserade på Stieg Trenters deckarböcker från 40-talet. De handlar om stekaren och fotografen Harry Friberg (spelad av Örjan Ramberg) som glider runt i överklassmiljöer och löser brott tillsammans med sin polare polisintendent Vesper Johnson (spelad av Stig Grybe). I Idag röd, Lysande landning och Träff i helfigur tar de sig an ett gäng mer eller mindre intressanta mordgåtor samt njuter av mat och goda cigarrer, allt i en behaglig 40-talig Stockholmsmiljö.

Filmerna är hyggliga pastischer på 40- och 50-talets svenska pusseldeckare, en genre som kanske främst representerades av Arne Mattson (som Stieg Trenter även skrev ett manus för, Det kom en gäst från 1947) när det begav sig. Karaktärerna är lövtunna, storyn, oftast långsökt och full av hål, samt skådespelet stiliserat och schablonartat. Precis som det ska vara när man ska försöka flirta med lågbudget-noir och whodunnits. Den stora behållningen är att de på ett bra sätt lyckats återskapa en känsla av 40-tal genom kackig studiomiljö och bitvis genomusla biroller. Studiokänslan bryts av enstaka utescener där Stockholm faktiskt är rätt fint, men de lever inte alls upp till den levande Stockholmsskildring som finns i Trenter-böckerna.

Varför det bara kom de här tre filmerna (eller snarare mini-serierna, de är upplagda som två avsnitt) kan man spekulera i. SVT står för produktionen och de har en del kända namn, eller namn som skulle komma att bli kända, på sina rollistor. I Lysande landning passerar till exempel Marie Richardson, Göran Ragnerstam och Peter Andersson förbi i småroller, bland deras första vad jag kunnat förstå. Regissören Pelle Seth som står bakom Träff i Helfigur skulle senare komma att regissera Beck-filmer i första omgången från 1997. Förutom de tre Trenter-böcker som de här filmerna baseras på har han skrivit typ 25 till om Harry Friberg, varav de tiotal jag orkat ta mig igenom har ungefär samma upplägg och handling. De skulle med andra ord passa sig bra för en serie av Beck-mått.

Anledningarna skulle i princip kunna vara hur många som helst, den mest troliga är att de är rätt otidsenliga och går stick i stäv med den samhällskritiska tendens som dominerat svensk polisfilm sen åtminstone Bo Widerbergs Mannen på taket från 1976. Fram till den sista av Trenter på egen hand färdigskrivna boken om Friberg, Sjöjungfrun från 1966, är de sig lika till upplägg och handling. Då hade Maj Sjöwall och Per Wahlöö redan grundlagt den nya typen av 68-vänsterproggiga kriminalromaner som skulle vara stilbildande i Sverige framöver, både inom litteraturen och filmen. De skulle komma att knuffa undan pusseldeckargenren nästan helt och lämna litet utrymme för slutna överklassintriger.

Andra anledningar skulle kunna vara att filmerna floppade på grund av sin ändå rätt undermåliga kvalitet produktionsmässigt och sitt taffliga skådespeleri, men såna petitesser har väl knappast hindra någon i Sverige från att göra snutfilm förut. Har försökt ta reda på hur de mottogs men inte hittat något, tar gärna emot tips om någon har nån aning.

För övrigt finns just de här tre filmerna släppta på dvd. Den fjärde filmen i samma serie, Som man ropar, finns dock inte släppt och jag har endast kunnat hitta den med kass kvalitet.

/John