Peter O’ Toole är nästan lika saggig och dirty här som när han spelade Kejsar Tiberius i Tinto Brass Caligula. Venus handlar om den åldrade aktören Maurice (O’Toole) som blir förälskad i sin kompis nyinflyttade släkting, som råkar vara en tonårsflicka i kort kjol. Maurice flippar ur helt och hållet i flickans närvaro och spenderar större delen av filmen med att visa upp sina gula tänder, smaska högt med en mun som skulle behöva mycket mer saliv, och med att ta varje tillfälle i akt att (smyg)titta eller ta på henne.
Att kalla filmen för gubbig är ett understatement. Snarare är den kateterbärande långvårdsmaterial.
Men för att inte vara allt för orättvis måste jag ändå lyfta fram dess kvaliteter: bra dialog (du har aldrig hört så här gamla människor säga ”fuck” så här ofta) som både är cynisk och sympatisk, intressant tematik om människans behov av beröring, problematisering av vad det innebär att åldras och en del kul metafilmiska detaljer.
Synd bara att den är så extremt traditionell i sitt upplägg (gammal, eller vänta lite…döende man, som får ihop det med ung flicka. Kom igen nu…). Att den har en karaktärsutveckling som känns väldigt krystad (oj, vad hon lär sig mycket om livet av den gamle mannens vishet, och oj vad ivrig hon blir att plötsligt visa honom brösten).
Venus är en enda lång parad i rynkig hud, vitt hår och dåliga tänder. Med en tydlig vilja att visa skillnaderna, och likheterna, med den tvärtom unga och oförstörda huden (livet, framtiden, drömmarna…).
Det finns säkert de som tycker att Venus är ”en hyllning till livet” eller nåt sånt. Låt er inte luras. Den är en hyllning till löst sittande hud och gula tånaglar.
/William
