Cinerama

måndag, november 23, 2009

Monsieur Verdoux

Filed under: cinerama, Danial — Taggar:, — cineramablog @ 21:47

Monsieur Verdoux var en vanlig banktjänsteman i 30 år tills den ekonomiska krisen 1930 gjorde honom arbetslös. För att försörja sin invaliserade hustru och son gifter han sig med kvinnor runt om hela Frankrike och lurar av dem pengar. Ibland blir han tvungen att ta livet av dem. Det är inget han njuter av, men världen är grym och hans riktiga hustru och barn är beroende av honom.
Det finns dock något som är grymmare än livet i allmänhet och det är finansmarknaden. Ständigt får Monsieur Verdoux brottas med dalande kurser och konkurser. Till slut blir han desperat. Han måste börja ta livet av sina fruar för att få ut försäkringspengar. Som tur är har hans vän, kemisten, uppfunnit ett gift som han påstår inte syns vid obduktion. Han beklagar sig över att läkemedelsverket inte tänker låta giftet komma ut på marknaden på grund av detta. Fascinerad tänker Monsieur Verdoux förgifta någon han hittar på gatan för att testa om det stämmer.

Hon står alldeles stilla i en portuppgång. Han passerar henne först utan att lägga märke till henne. Men något får honom att vända sig om. Det regnar rätt ordenligt, eller hur? Kan jag eskortera dig någonstans? frågar Monsieur Verdoux och slår upp sitt paraply. Han tar med sig henne hem. Hon visar vara en belgiska som flyttat till Paris efter kriget. Hon bor på ett hotell i närheten.
Han tar hennes rock, hon visar vad hon gömt under rocken, en kattunge. Hon gillar egentligen inte katter, säger hon, men hon tyckte synd om den
i regnet. Han plockar fram lite mjölk till kattungen. Hon berättar att senaste tre månaderna har livet varit hård. Hon har suttit i fängelse för stöld. En skrivmaskin. Detta är hennes första dag ute. Monsieur Verdoux undrar om han får bjuda henne på mat. Det får han. Själv har han redan ätit.
Medan hon dukar bordet plockar han fram det förgiftade vinet han tidigare förbrett. Han går ut till henne och ger henne ett glas vin och äggröra.
Hon sätter sig ner och lägger en bok hon har med sig mellan dem. Hon frågar varför han gör allt detta för henne. Varför? Är vänlighet vekligen så ovanlig? undrar Monsieur Verdoux.
Monsieur Verdoux ursäktar sig, han har nämligen glömt det rostade brödet, går in i köket och häller upp vin till sig själv ur en annan flaska.
Hon är hungrig och hon sätter genast igång att äta. När det blir tyst tycks Monsieur Verdoux bli nervös. Han tittar på henne och på vinglaset. Som om för att slut på det hela och få henne att dricka vinet börjar han smutta på sitt eget glas. Hon dricker inte.

För att bryta tystnaden frågar han henne vad det är för bok hon lagt på bordet. Schopenhauer, svarar hon. Har du läset hans text om självmord? frågar Monsieur Verdoux. Självmord intresserar mig inte, säger hon. Inte ens om slutet skulle vara enkelt? frågar Monsieur Verdoux. Om du la dig för att sova, utan att veta att du skulle dö, om du bara inte vaknade, skulle du inte föredra det framför detta dystra liv? Jag undrar, säger hon, om det ofödda barnet visste vilka kval som väntade henne skulle hon vilja födas?

Monsieur Verdoux ler. Han ler och höjer vinglaset för att skåla. Hon höjer sitt glas, men ställer sedan ner den igen. Och ändå är livet underbart, säger hon. Vad är det som är så underbart med det? frågar Monsieur Verdoux. Allt, vårmorgnar sommarkvällar, musik, konst, kärlek…

Kärlek? frågar Monsieur Verdoux. Ja, det finns något sådant. Jag har upplevt det, säger hon och de börjar tala om kärlek. Monsieur Verdoux talar om kvinnors lättvindlighet, deras svek. Hon talar om sin man som dog medan hon var inspärrad. Hon berättar om honom. Att han invaliserades under kriget, att han var beroende av henne och det var därför hon älskade honom. Att han var hennes andetag, att hon skulle kunna döda för honom. Monsieur Verdoux ler, först utan att säga något, sedan sträcker han sig fram, tar hennes glas. Det är kork i vinet, du ska få ett nytt glas, säger Monsieur Verdoux.

Chaplin är kanske den roligaste mannen som någonsin funnits, men det är när han är sentimental som jag älskar honom mest.

tisdag, maj 5, 2009

Venus av Roger Michell

Filed under: Okategoriserade — Taggar:, , , — cineramablog @ 15:30

venus

Peter O’ Toole är nästan lika saggig och dirty här som när han spelade Kejsar Tiberius i Tinto Brass Caligula. Venus handlar om den åldrade aktören Maurice (O’Toole) som blir förälskad i sin kompis nyinflyttade släkting, som råkar vara en tonårsflicka i kort kjol. Maurice flippar ur helt och hållet i flickans närvaro och spenderar större delen av filmen med att visa upp sina gula tänder, smaska högt med en mun som skulle behöva mycket mer saliv, och med att ta varje tillfälle i akt att (smyg)titta eller ta på henne.

Att kalla filmen för gubbig är ett understatement. Snarare är den kateterbärande långvårdsmaterial.

Men för att inte vara allt för orättvis måste jag ändå lyfta fram dess kvaliteter: bra dialog (du har aldrig hört så här gamla människor säga ”fuck” så här ofta) som både är cynisk och sympatisk, intressant tematik om människans behov av beröring, problematisering av vad det innebär att åldras och en del kul metafilmiska detaljer.

Synd bara att den är så extremt traditionell i sitt upplägg (gammal, eller vänta lite…döende man, som får ihop det med ung flicka. Kom igen nu…). Att den har en karaktärsutveckling som känns väldigt krystad (oj, vad hon lär sig mycket om livet av den gamle mannens vishet, och oj vad ivrig hon blir att plötsligt visa honom brösten).

Venus är en enda lång parad i rynkig hud, vitt hår och dåliga tänder. Med en tydlig vilja att visa skillnaderna, och likheterna, med den tvärtom unga och oförstörda huden (livet, framtiden, drömmarna…).

Det finns säkert de som tycker att Venus är ”en hyllning till livet” eller nåt sånt. Låt er inte luras. Den är en hyllning till löst sittande hud och gula tånaglar.

/William

Benchwarmers av Dennis Dugan

Filed under: Okategoriserade — Taggar:, , — cineramablog @ 15:21

benchwarmers-20060406082218152-000

För en tid sedan såg jag den (till synes) ganska mediokra komedin Benchwarmers (med bl a Jon Heder, Rob Schneider och David Spade) inte mindre än tre gånger på lika många dagar. En film om ett gäng nördar som börjar spela baseball och på det sättet tar revansch på sina gamla bullys. Självklart med en sensmoral om hur viktigt det är att hjälpa och stötta varandra och att helt enkelt vara snäll mot sina medmänniskor. Så långt låter det ju ganska trist, ointressant och förutsägbart (ungefär som Will Ferrells sämsta film Kicking and Screaming).

Men grejen med Benchwarmers är att den har något mer, något som gör den värd att uppmärksammas (om än på väldigt liten skala). I likhet med filmer som t ex Dodgeball har den en sorts anarkistisk och snudd på elak humor som gör att den får en dimension av överraskning och bångstyrighet. En slags humor som hela tiden glider en ur händerna, man tror man har fattat hela grejen, så plötsligt byter den riktning och landar på en totalt oväntad plats. Och tack vare filmens överdrivet okomplicerade och ”ja, vi har sett det förut”-inramning, blir den humoristiska effekten desto större. Om man återigen jämför med Dodgeball, så har den ju i grunden en rolig förutsättning på ett helt annat sätt än Benchwarmers: jag menar, vad är roligast, vuxna män som spelar spökboll eller vuxna män som spelar baseball?

 Den karaktär i Benchwarmers som nästan ensam bär upp hela filmens humorarsenal är Jon Heder (som i vissa scener beter sig identiskt med sin paradroll Napoleon Dynamite). Heders karaktär förkroppsligar allt som är bra med Benchwarmers, det är han som gör den till något annat än en dussinrulle. Varje gång han är i bild riskerar något oväntat att hända, något som skakar om den amerikanska tillsammans-är-vi-starka-alla-får-vara-med-sportfilmen i sina grundvalar. Trots detta är Benchwarmers i sin helhet inte lika rolig som Dodgeball. Men den är bra mycket mer oväntad och på sina få, få ställen är Jon Heder lika rolig som om Chris Farley, Will Ferrell och Steve Carell skulle samsats i en och samma person.

/William

Black Book av Paul Verhoeven

Filed under: Okategoriserade — Taggar:, , , , , — cineramablog @ 15:14

zwartboek

Med senaste filmen Black Book aka Zwartboek är Paul Verhoeven tillbaka. På många sätt. Han har bl a återvänt till hemlandet Holland, än en gång arbetat med manusförfattaren Gerard Soeteman (som skrivit manus till alla Verhoevens holländska filmer) och använt sig av många av de teman han utvecklade i sin 70- och 80-talsproduktion.

I Black Book får man följa den unga judinnan Rachel som under tyskarnas ockupation av Holland under andra världskriget får sin familj dödad av tyskarna, hamnar i motståndsrörelsen, infiltrerar ett nazistiskt högkvarter och blir kär i en SS-hauptsturmführer.

Handlings- och utseendemässigt har den så klart mest gemensamt med Verhoevens film Soldaat van Oranje (1977) som utspelas under samma period, där man också får följa den holländska motståndsrörelsen. I Black Book är det dock en (stark) kvinna i huvudrollen, något som är ganska typiskt för Verhoeven.

Det finns även självbiografiska element i filmen. Som exempelvis de många scenerna med ljud från bombflygplanen och de exploderande bomberna som får glasen att klirra och väggarna att skaka. Just det lyfter Verhoeven (i Rob van Scheers biografi Paul Verhoeven) fram som ett av sina starkaste minnen från sin barndom i det krigsdrabbade Holland.

För att vara Verhoeven är Black Book ganska återhållsam vad gäller sex och våld. Visst finns det en ganska stor fokusering på kroppslighet (det är t ex mycket naket och människor som kissar), men i jämförelse med Spetters, Turkish Delight eller Starship Troopers är den väldigt sansad. Kan ju ha en del att göra med ämnet också.

Verhoeven skapar bra stämning i filmen med motståndsrörelsen som smugglar vapen på tåg (öppna väskorna!) och dekadenta nazistfester med alldeles för mycket champagne, uppknäppta militärskjortor och rufsiga snedbenor.

Även förhållandet mellan Rachel och SS-mannen är bra skildrat och han gör något eget av detta tema som ju använts tidigare i filmer som Cavanis Nattportiern (S/M-förhållande) och Canevaris Gestapo’s Last Orgy (som bygger på ett rent hämndmotiv).

Slutscenen är nog filmens starkaste, eftersom den berör nutiden och Israel/Palestina-konflikten på ett subtilt sätt.

Black Book är långt ifrån Verhoevens bästa film. Men väl värd att se.

 

 

/William

måndag, januari 5, 2009

Intolerance

Filed under: cinerama, Danial, Film — Taggar:, , — cineramablog @ 12:22

Jag var onödigt negativ senast. Naturligtvis finns det en massa duktiga Ameican Independent-regissörer. Som Kelly Reichardt, Joe Swanberg, Greta Gerwig och en massa andra. Jag ville bara raljera lite. Lusten att raljera försvann dock när jag såg David Gordon Greens Snow Angels. Det fanns tydligen ingen skäl till oro, Snow Angels var hans bästa film.

I alla fall. Det är nytt år nu och jag har lovat mig själv att se alla de där filmerna jag borde ha sett för länge sen. Som D. W. Griffiths Intolerance. Den har jag velat se sen jag läste Kenneth Angers Hollywood Babylon som börjar med orden; ”WHITE ELEPHANTS — the God of Hollywood wanted white elephants, and white elephants he got — eight of ’em, plaster mammoths perched on mega-mushroom pedestals, lording it over the colossal court of Belshazzar, the pasteboard Babylon built beside the dusty tin-lizzie trail called Sunset Boulevard.” och såg bröderna Tavianis film God morgon Babylon om två till Amerika migrerade hantverkarbröder som bygger elefanterna.

Så vad om filmen? Svårt att säga något nytt om en film som alla har sagt så mycket om. Det är en film delad på fyra episoder. En nutida om de rikas intolerans mot de fattiga, en om Bartolomeinatten, en om Jesus (ja, det är ju Griffith som gjort filmen…) och en om Babylons fall. Den nutida episoden är i bästa fall ok, episoderna om hugenotterna och Jesus rent av tråkiga. Återstår Babylon. Maken till storslagenhet har väl aldrig existerat vare sig förr eller senare. Så pompöst att det är svårt att inte bli imponerad trots berättelsens sentimentalitet (ja, det är ju Griffith som gjort filmen…). Det är svårt att med ord beskriva spektaklet och jag avslutar med en bild på Babylons torg med bröderna Bonnanos vita elefanter.

griffith_intolerance_21

fredag, november 14, 2008

David Gordon Green

Filed under: cinerama, Danial, Film — Taggar:, — cineramablog @ 19:03

Idag har ”Pineapple Express” premiär.

Den är regisserad av David Gordon Green som för åtta år sen regisserade”George Washington”, en film som jag verkligen tyckte om när jag såg den på Stockholms filmfestival.I en tid då den amerikanska independent-filmen tack vare James Mangold, tagits över av Hollywood  och ingen verkar vara intresserad av göra något nytt framstod David Gordon Green som en frälsare. Genom att inte sänka sig ner till Hollywoods nivå har de publika framgångarna uteblivit, men han har konsekvent imponerat.

Han följde upp ”George Washington” med ”All the Real Girls”, en arbetarklass-romcom, som ovanligt nog var både romantisk och komisk och ”Undertow”, en närmast Terence Malick-artat skildring av den amerikanska mytologin, representerat av två bröders bråk om guldmynt i i Georgias skogar.

Förra året regisserade han ”Snow Angels”, en film förde honom närmare Hollywood i och med de stora skådespelarnamnen Kate Beckinsale och Griffin Dunne. Så när jag läste att han tillsammans med Apatow-gänget skulle göra stoner-komedin ”Pineapple Express” blev jag minst sagd bekymrad. Jag har inget emot Apatow-gänget, precis tvärtom, men jag föredrar när de David Gordon Green gör annan sorts film. Men jag tänkte att jag skulle vara öppensinnad och ge filmen en chans. Kanske lyckas Green tillföra nåt nytt?

Tyvärr gör han inte det. Filmen är inte särskilt dålig. Den är till och med rätt kul så länge det är inte alltför mycket action, men att Green skulle ha regisserat syns inte alls. Jag hoppas detta är bara något han gjorde för att få in lite pengar så han kan göra sin sorts film igen, men om han fastnat i Hollywood är det tragiskt och jag kommer att sakna honom.

onsdag, maj 28, 2008

Dancing Lady

Filed under: cinerama, Danial, Film — Taggar:, , — cineramablog @ 17:08

Dancing Lady, 1933, var ett försök från MGM att efterapa Warners succéer med 42nd Steet och Footlight Parade, men filmen har ingen Busby Berkley och musikalsekvenserna är i bästa fall ointressanta. När de är som sämst flyger Joan Crawford och Fred Astaire iväg på en flygande matta och landar i bayerskt ölfest och det är lite svårt att hålla sig för skratt…

Dancing Lady kan inte riktigt tävla med de stora showmusikalerna helt enkelt för att musikalnumren är usla. Den har som tur är andra kvalitéer; Clark Gable är fantastiskt butter, Frenchot Tone slänger ur sig med sammetsröst löften han inte tänker hålla (tänk att bli lovad något av någon med sådan röst) och Joan Crawford ser lika kåt ut som hon alltid gör i sina filmer före Mildred Pierce. Mer än så kan man väl inte begära av en film?

Dessutom är det Fred Astaires debutfilm.

lördag, maj 10, 2008

Les Amours d’Astrée et de Céladon

Filed under: cinerama, Eric Rohmer, Film, John — cineramablog @ 12:51

Eric Rohmers nya film handlar om fåraherdar i 500-talets Gallien. Astrea och Celadon är förälskade i varandra, men tack vare ett missförstånd tror Astrea att Celadon är otrogen mot henne, varpå han hoppar i sjön. Hon tror han är död, men han räddas av några sköna nymfer, varpå intriger följer när han försöker vinna tillbaka hennes kärlek.

Jag har väntat i fyra år på den här filmen, ända sen Rohmers förra, den fantastiska Triple Agent. Filmen baseras på en fransk roman från 1600-talet, som verkar ha fått stort genomslag och som jag gärna skulle läsa. Den verkar passande för Rohmer att filma, men nu kan jag inte säga mer än att jag är besviken. Trots att den har alla ingredienser som man kan vänta sig av en Rohmer-film (motsättning mellan fysisk och andlig kärlek, missförstånd och slumpens spel) är den styltig, platt och banal. Med andra ord lever den upp till nidbilden av Rohmer.

Det är inte första gången Rohmer gör en extremt stiliserad film i historisk miljö, det mest närliggande exemplet och den film som påminner mest om den här är väl Perceval le Gallois från 1978. Den lyckas ändå rätt bra med vad den förutsätter sig. I den här faller det bara platt och den enda behållningen av filmen är att den har fina naturbilder, schyssta kostymer och snygga unga skådisar.

Allt jag kan säga är att om man ska försöka närma sig Rohmer så ska man inte börja med den här filmen utan nån helt annan, förmodligen är väl det bästa valet klassikern Ma nuit chez Maud från 1969. Rohmer har, om jag ska fortsätta på auteur-spåret, en fingertoppskänsla för mänsklig interaktion en förmåga att gestalta begär och moraliska problem som ofta träffar close to home, så jag hoppas verkligen inte att någon blir avtänd av den här texten, det är inte alls min mening.

För övrigt kan jag starkt rekommendera dubbelavsnittet av det franska programmet Cinéma, de notre temps som heter Eric Rohmer – Preuves à l’appui (Eric Rohmer – In his own defense). Det är en tvåtimmarsintervju där en tjackad Rohmer pratar på som ett upphetsat barn om sina influenser och de tekniker han använder medan en alltmer livstrött Jean Douchet försöker få en syl i vädret. Det är helt enkelt en njutning att se.

Les Amours d’Astrée et de Céladon finns släppt på DVD, liksom intervjufilmen med Rohmer. Kan dock krävas lite trixande för att hitta dem.

måndag, april 28, 2008

In the Realms of the Unreal

Filed under: cinerama, Danial, Film — Taggar:, , — cineramablog @ 18:48

Hösten 2003 var jag på Magasin 3 och såg deras Henry Darger-utställning. Henry Darger var en vaktmästare från Chicago som efter sin död blev känd för The Realms of the Unreal, ett 19.000 sidor långt illustererad berättelse om sju systrar, Vivianflickorna. Utställningen lämnade mig något splittrad, inte helt förvånande med tanke på att The Realms of the Unreal är väldigt splittrad. Dargers fantastisk färglagda bilder innehåller så mycket våld mot unga (penisförsedda) kvinnorkroppar samtidigt som texten högtidligt hyllar deras skönhet och ungdomliga mod. Våldet har hela tiden en sexuell underton som gör den än mer obehaglig och jag har sen dess haft svårt att helt och hållet släppa taget om Darger.

För några veckor sedan hittade jag en film om honom, In the Realms of the Unreal av Jessica Yu. Trots Dakota Fannings berättarröst, överraskade filmen mig positivt. Istället för att berätta den något bisarra historien om Henry Darger, och den är bisarr, har Yu valt att utgå från The Realms of the Unreal. Berättelsen står i fokus och den har levandegjorts genom animation av Dargers illustrationer och Darger är mannen i periferin, som den skapande gud han verkar ha uppfattat sig själv som.

Filmen tar inte upp våldet mot flickorna särskilt mycket och det fick mig undra lite på om jag missuppfattade något under utställningen, men det kan ju lika gärna ha varit Magasin 3 som valde att fokusera på det…

Helt klart värt att kika på i alla fall.

tisdag, april 15, 2008

Die Elf Teufel

Filed under: cinerama, Danial, Film — cineramablog @ 22:42

Gårdagens derby visade att fotboll inte ens behöver vara bra för att vara spännande. Vilket naturligtvis betyder att folk får för sig att de ska göra filmer om sporten. Om ni sett några vet att ni att det inte brukar bli så bra resultat.

Fotbollsfilmen kan delas in tre subgenrer; spelar-genren, supporter-genren och huligan-genren. De två senare känns ofta bara ointressanta, de hade lika gärna kunnat handla om vilken sport som helst. Visst, Fever Pitch är småcharmig, men den amerikanska remaken handlar om baseboll vilket säkert funkar lika bra. Huliganfilmer har nästan gjort det till en princip att inte innehålla fotboll så där finns det inte mycket att hämta egentligen. Kvar är då de filmer som handlar om fotbollsspelare.

Filmer om fotbollsspelare brukar inte heller vara bra. Det som brukar få dem på fall, förutom taskigt manus och sånt, är deras matchsekvenser. De är långsamma, förvirrande och framstår för alla som någonsin spelat fotboll (vilket är större delen av mänskligheten) som enbart idiotiska. Problemet är delvis att fotbollen är en lagsport och det är svårt att kombinera det med en hjältens dramaturgi, vilket leder till att hjälten springer med boll och möts av max tre spelare på vägen på målet. Var de andra 18 spelarna befinner sig vet bara regissören.

Roligare blir det då när man enbart fokuserar på hjälten som i Fußball wie noch nie där sex kameror filmar enbart George Best under en match. Det blir rätt långa sekvenser där han bara står på sin kant och hänger. Inte så action. Även den gjordes det en remake på, Zidane, un portrait du 21e siècle. Det roliga med den filmen är att Zidane i slutet av matchen blir utvisad. Undrar vad de filmar då…

I alla fall. En film har jag sett där de spelar fotboll som på riktigt. Die Elf Teufel från 1927. Som det syns på bilden ovan har de lyckats visa att det finns fler spelare på plan än filmens hjälte Tommy. Dessutom är tempot högt, förmodligen högre än vad tempot var i 20-talsfotbollen, med rena rama MTV-klippningen. Detta är verkligen den enda film där fotbollens fysiska skönhet kommer till sin rätt.

Spännande handling har den också. Tommy är det fattiga arbetarklasslaget ”Lindas” stora stjärna. Ägaren till stadens rika lag ser honom ösa in mål och försöker värva honom med pengar och fallna kvinnor. Filmen är regisserad av Carl Boese och Zoltan Korda som senare åkte till England och tillsammans med sin bror (som var gift med den extremt hete Merle Oberon) hade en rätt lyckad karriär där. Tommy spelas av Gustav Fröhlich, Metropolis hjälte och nedan kan ni se motståndarlagets onde kapten.

Tackla inte denna man.

/Danial

Older Posts »

Blogga med WordPress.com.