Cinerama

tisdag, maj 5, 2009

Benchwarmers av Dennis Dugan

Filed under: Okategoriserade — Taggar:, , — cineramablog @ 15:21

benchwarmers-20060406082218152-000

För en tid sedan såg jag den (till synes) ganska mediokra komedin Benchwarmers (med bl a Jon Heder, Rob Schneider och David Spade) inte mindre än tre gånger på lika många dagar. En film om ett gäng nördar som börjar spela baseball och på det sättet tar revansch på sina gamla bullys. Självklart med en sensmoral om hur viktigt det är att hjälpa och stötta varandra och att helt enkelt vara snäll mot sina medmänniskor. Så långt låter det ju ganska trist, ointressant och förutsägbart (ungefär som Will Ferrells sämsta film Kicking and Screaming).

Men grejen med Benchwarmers är att den har något mer, något som gör den värd att uppmärksammas (om än på väldigt liten skala). I likhet med filmer som t ex Dodgeball har den en sorts anarkistisk och snudd på elak humor som gör att den får en dimension av överraskning och bångstyrighet. En slags humor som hela tiden glider en ur händerna, man tror man har fattat hela grejen, så plötsligt byter den riktning och landar på en totalt oväntad plats. Och tack vare filmens överdrivet okomplicerade och ”ja, vi har sett det förut”-inramning, blir den humoristiska effekten desto större. Om man återigen jämför med Dodgeball, så har den ju i grunden en rolig förutsättning på ett helt annat sätt än Benchwarmers: jag menar, vad är roligast, vuxna män som spelar spökboll eller vuxna män som spelar baseball?

 Den karaktär i Benchwarmers som nästan ensam bär upp hela filmens humorarsenal är Jon Heder (som i vissa scener beter sig identiskt med sin paradroll Napoleon Dynamite). Heders karaktär förkroppsligar allt som är bra med Benchwarmers, det är han som gör den till något annat än en dussinrulle. Varje gång han är i bild riskerar något oväntat att hända, något som skakar om den amerikanska tillsammans-är-vi-starka-alla-får-vara-med-sportfilmen i sina grundvalar. Trots detta är Benchwarmers i sin helhet inte lika rolig som Dodgeball. Men den är bra mycket mer oväntad och på sina få, få ställen är Jon Heder lika rolig som om Chris Farley, Will Ferrell och Steve Carell skulle samsats i en och samma person.

/William

Kommentera »

Inga kommentarer ännu.

RSS feed for comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: